Saknad

Idag när jag hämtade Felicia på förskolan var hon helt tyst, vilket är rätt ovanligt.
Så jag stannade vagnen och frågade om det hade hänt något. Men jag fick bara något luddigt svar om att hon hade lekt med någon som inte var snäll, och därför valt att leka med någon annan.

Väl hemma under lunchen kom det fram att en pojk hade knuffat henne i ryggen. När hon berättat det så åt hon lite till, och tittade sedan allvarligt upp och sa:
"Jag har saknat dig hela mitt liv."
"Ja, och jag har saknat pappa och William och Alessander. Och mormor...och farmor... och William"
Sen var det som tyngt henne bara försvann, och så fortsatte hon leka igen.

Vantar eller inte vantar

Det var lite kyligt imorse när jag skulle lämna Felicia på förskolan, varpå jag utbrister: Usch, vad kallt det är! Vill du inte ha på dig dina vantar ?
Felicia: Nej, tack.
Jag igen: Men fryser du inte då?
Felicia: Nej, tack.

räddad av pepparkaksdegen

Felicia var inte alls sugen på att gå hem, när jag kom för att hämta henne från förskolan idag. Vips hade Flisan kurat ihop sig under ett bord med händerna för ögonen (någonstans tror hon fortfarande att ingen ser henne om hon inte ser)...

Försökte locka med fiskpinnar och makisar (makaroner) följt av fika, men icke.
Till slut pep hon något om pepparkakor, och då kom jag på att jag redan köpt hem deg. Yes, min räddning!

Så medans lilleman sov, stod jag och Flisan i köket och julstöka..det var hur mysigt som helst. Förvisso försvann den mesta degen spårlöst (ner i Flisans mage), men efterlämnade en mycket nöjd fyra-åring.

tungan rätt i mun

När koncentrationen sitter i tungan...

Hokus pillijokush!

William sitter i sin babysitter i vardagsrummet, med Felicia tätt intill.
Jag står i köket och grejar när jag hör Felicia från hallen: "Hokus pokus pillijokush! Jag förvandlar dig till en rosa groda!"
Nyfiken kikar jag ut i hallen och ser Flisan stå över William med sin pekpinne, som man kan rensa blockflöjten med...